Till en dotter om jag hade en

Det lär finnas "primitiva" kulturer där det finns ett särskilt kvinnospråk som män inte förstår. Kan det vara så att Sverige har en sådan kultur? Fast svenskorna vet inte ens om att männen inte förstår deras språk?

Säg att en kvinna står på en bar och blir uppvaktad av tre tjusiga karlar. Hon känner sig som en bidrottning i ett vimmel av smickrande möjligheter. Vimmel, svimmel, riktigt nykter är hon inte.
"Vilken av dessa sköna drönare ska jag välja?" , tänker hon. Och när hennes uppvaktning föreslår att de alla ska dra sig tillbaka till deras hotellrum säger hon ja. Hon säger JA! Och männen tror att det betyder att hon vill ligga med alla tre. Själv har hon inte tänkt så långt fram alls. Hon tror att "ja" betyder "ja, vi går upp till hotellrummet". (Och gör vadå? Tja, svärmar... Hon tror att HON får bestämma vad som ska hända)

Om jag hade en dotter skulle jag varna henne. Jag skulle säga att män ska man akta sig för. Att "nej betyder nej" men det begriper inte hockeyspelare. Att män tänker 4 sekunder till två timmar fortare. För om dom frågar vad klockan är och du svarar halv tolv kan dom tro att du vill ha sex. Att när det gäller sex så finns det ingen "level playing field". Att jämlikheten är en chimär. Att män ofta tänker annorlunda.

Allt det där skulle bara bekräfta en förskräcklig förlegad ordning. Världen som den är.

Men är det bättre att skicka ut en dotter oförberedd med en idealiserad världsbeskrivning och sedan ropa på strängare lagar för våldtäkt när dom råkar illa ut?